Elin Elisabeth (Elli) Hemberg föddes i Skövde prostgård den 13 november 1896. Hon tillhörde de första generationer svenska unga kvinnor som fick utbildning och rösträtt.
Hemberg bestämde sig tidigt för att bli konstnär. När hon avslutat sina gymnasiestudier tvingades hon i enlighet med vad normen föreskrev för en kvinna ur hennes klass, genomföra ett år på hushållsskola. Först därefter tilläts hon flytta till Stockholm, där hon blev kvar resten av sitt liv. Hon valde bort studier vid Konstakademien, som hon ansåg konservativ och ålderdomlig. Studerade istället vid Carl Wilhelmssons målarskola 1918-22, som hon fann både modern och inspirerande.
Efter studietiden arbetade hon vidare med sitt måleri, men kände sig ännu inte mogen att ställa ut separat. Hon gifte sig med läkaren Sven Erlandsson. Genomförde studieresor till Europa, deltog i samlingsutställningar samt deltog i flera tävlingar om konstnärliga uppdrag. ”Stockholmsläkares fru i tävlan med konstnärer”, skrev Stockholmstidningen 1938 när prisnämnden för en tävling beslöt att köpa in hennes bidrag. ”E. Hemberg… visar sig vara en kvinna: hennes rätta namn är doktorinnan Ella Erlandsson” skrev tidningen vidare som om det vore ett scoop, samtidigt som de stavade hennes förnamn fel. Som konstnär behöll hon livet ut sitt flicknamn.
Först 1942 debuterade hon med en separatutställning på Galleri Moderne i Stockholm. Där visades ett 60-tal målningar som spände över 20 års produktion. Under denna period hade Hemberg hunnit lämna de tidiga årens realistiska och nysakliga måleri. Konstnären har berättat hur hon under en sommardag då hon målade utomhus fascinerades av ljuset, som hon upplevde bar färgen i naturen och gjorde den hel. Hon har beskrivit sin kamp för att fånga det hon såg, denna ”sanning”, med färger utspädda med mycket vitt. Ett arbete som innebar att organisera de färgfläckar som skulle bära ljuset.
Recensionerna beskriver hur hennes måleri präglas av en koncentration och förenkling som vill nå tingens innersta väsen. Hennes måleri jämförs ibland med Helene Schjerfbecks.
Under senare delen av 1940-talet fann Hemberg ytterligare några viktiga nycklar till sitt fortsatta konstnärskap. I recensenten och konstnären Otto G Carlsund fann hon en själsfrände. Under några få år samtalade de intensivt och utbytte erfarenheter kring abstrakt konst och formens betydelse. Samarbetet kulminerade i en gemensam utställning 1947, vilken Hemberg var motorn bakom. Året därpå avled Carlsund.
1949 kom Hemberg i kontakt med boken ”The Elements of Dynamic Symmetry” av Jay Hambidge. Teorier som beskriver hur matematiska regler styr hur naturen formar sig – och hur det i sin tur styr vad det mänskliga ögat upplever som skönt och estetiskt tilltalande. Insikten i matematiken och det dynamiska proportionssystemet innebar en grundläggande förändring av hennes konstnärskap.
Under hela sin närmare 80-åriga karriär var det olika formproblem som till stor del drev Hemberg. Hon har beskrivit hur läraren Wilhelmson, som ”absolut inte var okänslig för kubismen”, varje vecka gav sina elever kompositionsuppdrag. ”När han rättade var det vinklarna han sysslade med”. Detta förhållningssätt måste ha passat den naturvetenskapligt och matematiskt intresserade Hemberg. Med hjälp av Hambidges matematiska teorier, tillsammans med sina egna upplevelser och insikter, undersökte hon hur vissa kraftfält gav mer liv och rörelse i geometriska kompositioner. Brottades med sina ”sanningar” om ljus, rytm och form. Gick igenom olika faser som hela tiden förde henne vidare.
Hon lämnade måleriet för att arbeta mer tredimensionellt med reliefer och sedan fullt ut skulpturalt. Bytte uttrycksmedium från färg på duk till skulpturalt arbete i trä, glas och metall. I papp klippte och vek hon former som blev skulpturer eller arkitekturer, eller både och. En del av modellerna realiserades i metall eller betong, en del blev så småningom offentliga utsmyckningar. Flera av de collage i tidningspapper och andra material som hon börjat med under 1960-talet blev förlagor till textilier som producerades av Konsthantverkets Vänner.
Hon sade sig ha bytt stil ”flera tusen gånger”. I det var hon en sann modernist. Hennes stilbyten var ett resultat av hur hon utnyttjade sina erfarenheter och sin nyfikenhet för att undersöka världen och utifrån detta förändra sitt konstnärliga skapande.
1966 avled maken, äktenskapet var barnlöst. Under slutet av 1960-talet och början 1970-talet, vid en ålder när andra människor redan pensionerat sig, slog hon på allvar igenom som konstnär. Hon fick många offentliga uppdrag.
Hemberg var en ständigt sökande konstnär. ”Slår man sig till ro är det förkylt. Det har jag aldrig gjort. Att slå sig till ro är att vara nöjd. Att vara nöjd är att vara död” sa hon i en födelsedagsintervju i Svenska Dagbladet i samband med sin 90-årsdag, 1986. Hon fortsatte skissa och arbeta med idéer på skulpturer ända fram till sin död den 23 maj 1994.